Vad som gör mig ledsen är att se de som lever i misär är fast i mentala fängelser som de har all möjlighet att ta sig ut ur men vet inte om det själv. Människan som innerst inne är god har slutat hjälpa dom då deras ohövliga beteende mot medmänniskorna. De som lever i misär har blivit bittra och tror alla är emot dom. Om de skulle få bort sina skuggor skulle de se att så inte är fallet. De är med största anledningar själva förhållande till deras dåliga kontakt med sina medmänniskor.
Vi vill verkligen hjälpa dom men först måste vi hjälpa människan att inse att människan är formbar och kan bli så annorlunda från var betingning en från deras levnadsmiljö är.
Det går och det är fullt acceptabelt att vara annorlunda och en stor förutsättning är en extremt hög moral för att visa vägen.
Människan kommer bli osäkra och därav rädda för det okända.
Det tar även lång tid att hjälpa människan att frigöra sig från de kedjor de själv har bundit sig fast i.
Det är därför vi är här för att visa vägen.
För att vara en inspiration för människan och göra människan än en gång lycklig majoriteten av tiden.
Kollektivism är ej ett utdöd fenomen bara för att individualistikt tänkande är dominerande.
De båda synsättet kan leva i symbios.
När människan vet att det finns bättre sätt kommer de gå från overksamma, från att vara åhörare till att vara orsaken till förändringen och då…
Då bryter vi matriksen.
Som Nicolaus säger
Andlighet är formbar…
Vi ger aldrig upp för människan…
Människan är Tellus gåva och med rätt vägledning kommer människan rädda vår planet
Glädjemätaren kommer nå toppen.
Svenska 
English