Det har nu kommit fram till en tid då vi har stor förståelse för avvikande beteende och tankar och vi sätter olika diagnoser för att kunna ha olika passande metoder för att behandla dessa.
Dock är det så att i den rådande kulturen så är förhoppningarna och kraven låga. De viktiga är att få personen mer normal och minska avvikande beteenden och tankar.
Jag tycker det är sorgligt vad vårt samhälle accepterar som godtagbara nivåer av mående för en person som har utmaningar med antingen sitt mående eller hur de fungerar ute socialt i olika grupper.
Ofta träffar jag på personer som är tungt medicinerade och personlighets förändrande. Vi har tyckts acceptera att det är okey och att det är bättre än det var innan.
Dessa mediciner gör många apatiska eller ger svårigheter för en individ att känna saker.
Vi har blivit besatta av utveckla våra intellektuella förmågor. Vi ska studera och bli mer kompetenta för att kunna vara värdefulla för samhället. Dock har vi tycks glömma att utveckla våra känslor. Då det finns vetenskapliga belägg som tyder på att vår intellektuella beror till stor del på genetiska faktorer så har det inte stoppat oss att uppmuntra högre studier och bättre sätt att studera om man ej hade framgången rent akademiskt.
Tyvärr verkar det vara lite fokus på välmående och känslor. Såklart finns det alla populära självhjälpsböcker som ger många råd. Ändå tycks det hos majoriteten att tron att personligheten är statisk och inte går så mycket att göra något åt. Har man en gång vart blyg, pessimistisk eller ångestfull då finns det en tro att det kommer alltid vara så. Vad hände med hoppet som fanns på den intellektuella sidan där intelligensen tycks vara genetiskt fast till stor del och ändå arbetade individen hårt för att lyckas i akademiska studierna.
Var finns drivkraften och uppmuntran till individen om de har misslyckas i välmående och sociala biten , är det inte faktorer som också skulle kunna förbättras ?
De vi gör nu är att vi tror att medicinen är det bästa och sen slutar vi diskussionen där.
De sinnessjuka är inte redo att höra hur de kan bli bättre så bäst att vara tyst.
Vi sätter på locket och diskuterar inte mer.
Individen är inte redo att veta att förklaringen som de får inte är den rätta förklaringen utan effekten av underliggande orsaker.
Då är det bättre att fortsätta ge förklaringen med en diagnos.
Får då skapar det en lättnad och det var inte individens fel att det blev som det blev.
Det är inte jag utan det är diagnosen.