Om man går tillbaks i tidslinjen över människan som organiserade samhällen så har det alltid vart en ojämn fördelning av resurser. Det är som att det är naturlagar som skapats och människan har på olika saker försökt göra de mer rättvist. Jag argumenterar så länge vi inte har löst denna ojämlikhet så bör vi sträva efter andra saker än att ackumulera tillgångar. Vi har ej löst som art den ojämlikhet som råder och det är inte ojämlikheterna i sig som är den stora tragedin. Den stora tragedin är att så många mår dåligt över ojämlikheten. Som en naturlag att kasta upp en sten och vänta på att den faller till marken bör vi acceptera att vi ej för närvarande kan få bort dessa naturliga ojämlikheter.
Det dyker upp en så mycket intressant tankegångar när man inte accepterar människans begränsningar och ändå fortsätter utforska efter andra sätt att finna något som önskas. De som var fundamentala naturlagar visar sig kanske vara en mänsklig konstruktion som är skapat av antingen miljö eller genetik.
Varför många är olyckliga i västvärlden enligt mig handlar inte om knappa resurser utan att vi saknar modet att göra det vi verkligen vill göra.
Det är nog inom mänsklig natur att vara feg för att vara avvikande från samhället.
Kan vi nu eller med framtid teknologi få bort den här fegheten över sociala situationer så vi kan vara lyckliga.
Så mycket fokus på resurser och mindre fokus på vad vi vill ha.
Är känslor fortfarande viktiga eller har vi blivit mekaniska robotar ?