Jag har inte varit överens om psykiatrins synsätt om vad som är ok och inte. Sedan tidiga 20 års åldern så var det stor press på att forma sig och vara likadan som de flesta människor. En del människor är annorlunda och det beror på miljön och genetik. Jag såg mina starka känslor som något jag tyckte vara en fördel.
Bara för att man levde ut sina känslor starkare än vad som var normen betyder det inte att det är sjukdom. Att leva i en värld där det är väldigt lätt att passa in kan det vara svårt att passa ut. För att jag är väldigt glad och skrattar högt betyder inte att jag är sinnessjuk.
För att jag har lätt att gråta betyder bara att en del människor är mer känsliga